Växtplankton är encelliga mikroskopiska organismer med klorofyll. Vid en titt i vattnet kan vi endast ana oss till deras förekomst genom vattnets färg eller att siktdjupet är dåligt. Det som gör dem så betydelsefulla är att de står för huvuddelen av den producerade växtmassan i havet. Växtplankton driver med strömmarna och reagerar på de ständiga förändringarna i det omgivande vattnet. De närsalter (främst kväve-, fosfor och kiselföreningar) som finns i vattnet omsätts av växtplankton med hjälp av ljusenergi. Artsammansättningen och produktionen styrs bl a av ljus, temperatur, näringstillgång och salthalt. Den största artrikedomen i Öresund återfinns i de norra delarna pga. högre salthalt varefter artrikedomen avtar söderut.

Mycket grovt kan växtplankton i våra vatten indelas i tre grupper: blågrönalger (egentligen blågröna bakterier), kiselalger och flagellater.

Vissa plankton kan bilda gifter (toxiner) som kan orsaka massdöd av fisk, fåglar och däggdjur eller ansamlas i skaldjur. En del giftiga arter behöver endast uppträda i låga koncentrationer för att ha en skadlig effekt.

Hur varierar växtplankton under året?

Vintertid är planktonförekomsten låg på grund av det begränsade ljuset. Under våren ökar växtplanktons aktivitet i takt med den ökande ljusinstrålningen och höga näringshalter, för att kulminera i mars-april med den så kallade vårblomningen. Vårblomningen består till största delen av kiselalger och pågår under endast ca 1-2 veckor. Under sommaren är planktonproduktionen vanligtvis låg pga. brist på näringsämnen men vid gynnsamt väder kan det utvecklas blomningar av blågrönalger. Flera blågrönalgarter kan utnyttja luftens kväve (kvävefixering) vilket är särskilt betydelsefullt när kvävet är förbrukat i vattnet. Många av blågrönalgerna är giftiga och giftigheten kan variera både inom samma art och mellan olika arter. Vid massförekomst av blågrönalger rekommenderas att man inte badar och speciellt småbarn och husdjur som lätt får i sig vatten bör inte vistas vid vattnet eller strandkanten.