Shallow max 10 m depth

Source Länsstyrelsen Skåne Charlotte Carlsson.

Hamnar. Håll markören över en hamn för att få upp ett pop-up fönster mer foto och information. Klicka för att få upp attribute table. Källor för bilder >>

Badstränder. Håll markören över en punkt för att få upp ett pop-up fönster mer foto och information. Klicka för att få upp attribute table. Källor för bilder >>

Bildkälla för pop-up windows i karta >>

Dumping area B: Rensning och fördjupning av Danmarks hundratals hamnar och sjöfartsleder är en nödvändig åtgärd för sjötransporter och för driften av hamnarna. Det överflödiga havsbottenmaterialet efter sådana projekt kan i vissa fall användas för olika ändamål såsom att återuppbygga eroderade kustområden. Om återvinning inte är ett alternativ kan materialet kasseras till sjöss. Detta kallas klappning eller dumpning. Klappar kan potentiellt vara skadliga för miljön eller påverka andra aktiviteter till havs och kräver därför tillstånd från danska miljöskyddsverket. Läs mera här >>

Dumping area C: Source SGU, Maringeologi_25k_matr, ESRI Shape. Bottenmaterial, dominerande översta metern
(polygoner). More info about the shapefiles 1 >>

Download shapefiles >>

Bildkälla för pop-up windows i karta >>

Kilde: https://apps.sgu.se/kartvisare/kartvisare-maringeologi.html. Lager ur kartan Maringeologi 1:25 000 för Öresund. Maringeologi 1:25 000 är insamlat och framställt mellan 2012-2015.

Läs mera om definitionen av olika typer av sediment. SGU använder en uppdelning som heter SGF (både SGF 81 och SGF 84 används som benämning). Se https://sv.wikipedia.org/wiki/Kornstorlek

SGU har 2 olika kartskikt över Öresund. Förutom den som är inlagd i kartan finns Maringeologi 1:100 000. Den täcker hela svenska delen av Öresund. Data i denna produkt är insamlad under 1970-talet och därmed relativt osäker map klassificering och positionering eftersom tekniken inte var så utvecklad vid insamlingstillfället. En viktig sak i sammanhanget är att relativt ny lagstiftning (Lag (2016:319) om skydd för geografisk information) förbjuder SGU att sprida delar av data från område innanför sjöterritoriets gräns i havet, Svenskt sjöterritorium. I detta fallet omfattas data i produkten  1:100 000 av denna lagstiftning. Om SGU ska kunna sprida ett utdrag ur Maringeologi 1:100 000 behöver SGU söka och få ett specifikt spridningstillstånd för det aktuella kartutsnittet, för en specifik användning och specifika användare. Tillståndsansökningar har f.n. mycket lång handläggningstid (uppskattningsvis 6-12 månader, ev. längre) hos Sjöfartsverket, vilka är de som handlägger och utfärdar tillstånden. Det är vidare mycket osäkert om tillstånd erhålls.

Till/diamicton (morän/diamict)
Gravel and coarse sand (grus og groft sand)
Muddy sand (dyndet sand)
Mud and sandy mud (dynd og sandet dynd)
Quaternary clay and silt (kvartärt ler og silt)

Här finns även en karta med Marine Råstoftdatabase för Danmark.

Länsstyrelserna och kommunerna kan bilda naturreservat enligt miljöbalken. Naturreservat bildas i ”syfte att bevara biologisk mångfald, vårda och bevara värdefulla naturmiljöer eller tillgodose behov av områden för friluftslivet. Ett område som behövs för att skydda, återställa eller nyskapa värdefulla naturmiljöer eller livsmiljöer för skyddsvärda arter får också förklaras som naturreservat.” (ur miljöbalken). Sverige har drygt 5 100 naturreservat.

Länsstyrelsen eller kommunen får besluta om vattenskyddsområde till skydd för en grund- eller ytvattentillgång som utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattentäkt (7 kapitlet 21 och 22 §§ miljöbalken).

Länsstyrelsen eller kommunen kunde innan miljöbalken trädde i kraft avsätta naturvårdsområden med stöd av naturvårdslagen. Skyddsformen var svagare än naturreservatet och fick inte hindra pågående markanvändning, som till exempel skogsbruk. De flesta naturvårdsområden inrättades för att värna om landskapsbilden, framför allt i kusttrakter, eller för att upprätthålla skötseln av slåtterängar och betesmarker. Några kommuner har använt skyddsformen för att slå vakt om populära friluftsmarker. Sedan miljöbalken trädde i kraft har möjligheten att skapa nya naturvårdsområden upphört. Men redan bildade naturvårdsområden finns kvar och ska enligt miljöbalken numera betraktas som naturreservat.

Habitatdirektivet (direktiv 92/43/EEG) tillkom 1992. Det behandlar naturtyper samt andra artgrupper än fåglar. Begreppet habitat används mycket brett och innefattar såväl geologiska formationer som biotoper och växtsamhällen. Artgrupperna i direktivet är däggdjur, däribland varg, vissa säloch fladdermusarter, groddjur som klockgroda, fiskar som lax och stensimpa, mollusker som flodpärlmussla, kärlväxter som till exempel guckusko och mossor som hårklomossa. Lavar, svampar och alger ingår inte i direktivet. Totalt listas över 170 naturtyper i bilaga 1 till habitatdirektivet, varav 88 finns i Sverige. Varje medlemsland ska dels föreslå områden av gemenskapsintresse med dels berörda naturtyper (bilaga 1), dels arter som nämns (bilaga 2) och dels se till att nödvändiga åtgärder vidtas i områdena för att bevara arternas livsmiljöer så att de kan fortleva i livskraftiga bestånd och att naturtyperna bevaras långsiktigt. För både habitatoch fågeldirektivets områden gäller att medlemslandet ska se till att Natura 2000-områdena får den skötsel de behöver samt övervaka att deras naturvärden bevaras så att tillståndet för berörda naturtyper och arter förblir gynnsamt. De olika naturtyperna i direktivet definieras i EU-kommissionens tolkningsmanual (Interpretation Manual). Utifrån den har Naturvårdsverket tagit fram boken Svenska naturtyper.

Områden av riksintresse för friluftslivet ska ha stora friluftsvärden på grund av särskilda natur- och kulturkvaliteter, variationer i landskapet och god tillgänglighet för allmänheten. Många olika svenska landskapstyper ska finnas representerade i urvalet. En av utgångspunkterna för områden är att dessa bör vara viktiga för många människors friluftsliv och att de kan nyttjas ofta och mycket. Både för besökare från stora delar av landet; kanske rentav från hela landet och även från utlandet.

Det är av stor vikt att utpekade riksintresseområden har god aktualitet genom att ny kunskap och nya bedömningar genomförs regelbundet.

Handbok med allmänna råd finns publicerade av Naturvårdsverket i “Riksintresse för naturvård och friluftsliv. Handbok 2005:5”. Se även propositionen 2009/10:238 – Framtidens friluftsliv

År 1979 beslöt EU-länderna att införa särskilda regler för skydd av fåglar, fågeldirektivet (direktiv 79/409/EEG). Fågeldirektivet berör totalt 200 fågelarter som förekommer i medlemsländerna. Av dem finns 66 i Sverige (se fågellistan i pdf-biblioteket). Varje medlemsland ska dels vidta åtgärder som är nödvändiga för att bibehålla fågelarter i livskraftiga populationer (exempelvis reglera fågeljakten) och dels vidta särskilda åtgärder för fågelarter som är listade i direktivets bilaga 1. Bland annat ska särskilda skyddsområden pekas ut. Skyddet kan också handla om att återställa livsmiljöer för fåglarna. Direktivet innehåller flera regler som styr ländernas möjligheter att jaga och handla med fåglar.

Det är möjligt att skydda till exempel häckande fåglar eller sälkolonier genom att förbjuda tillträde till ett område under vissa av årets månader. De flesta av de drygt 1000 djurskyddsområden som finns i dag ligger vid kuster eller insjöar och har tillkommit för att freda sjöfågel eller säl.

För underlaget till havsplanering har Helsingborgs stad och Landskrona stad tillsammans 2017 gjort en kartering av vegetation och blåmusselbankar. Karteringen fokuserar på fem olika marina miljöer: ålgräsängar, tareskogar (till exempel Laminaria), sågtång, rödalgsbälten och blåmusselbankar. Inventeringen gjordes genom att filma bottnen längs transekter med 200 meters intervall rakt ut från land på 1 till 14 meters djup. Detta gjordes längs Helsingborgs och Landskronas hela kuststräcka, inklusive Ven.

Länk till kartan >> För att nå kartan gå in på fliken Hav samt Botteninventering.